Det är dom som sliter, dom som aldrig ger upp, dom som förtjänar det men av någon anledning inte får det. Det är dom som är Bajen.
Alla ni som snyftar NU över att Pablo inte får stanna kvar, alla ni som pekar med hela handen och vet att Pablo förtjänar att vara kvar. Ni blir lite pinsamma. Jag själv och andra sidan har alltid tyckt att Pablo skall vara kvar – men jag har och andra sidan sådan separationsångest över lag att jag i morse grät en skvätt när jag var tvungen att skiljas från det urdruckna mjölkpaketet.
PPA verkar (jo, jag erkänner att jag hoppas på annorlunda) lämna Bajen och tårarna i intervjun på TV säger allt om baksidan av dagens fotboll. Klubbhjärta räcker sällan. Men visst, jag har ingen aning om det är rimligt att Pablo får gå eller ej, vem vet vem som gjort mest för att få kontraktet underskrivet.
För mig får alla Pablos, Nadirs och Micke Anderssons en speciell plats i mitt Bajenhjärta – dom som har det otacksamma jobbet att bära hela Söderstadions ångest på sina axlar emellanåt.
PPA – du är såklart välkommen tillbaka